Såga på gammalt vis.

Häromdagen gjorde Michael och jag något spännande och adrenalinhöjande (Beroende på vad man går igång på då förstås ;) ) .
 
Vi var hemma hos min mor och far i Hedared och fick provköra det gamla vattendrivna sågverket som min farfar en gång sågat sina stockar från sin skog på. Farfar skänkte sågverket till Hedareds byalag och räddade där med den till eftervärlden. 
 
Såget (ja, i Hedared säger man såget när man syftar på en "såg" eller "sågen". Det kan säkert komma sig att jag blandar såget och sågen hej vilt i min text, men det struntar jag i. Språkpolisen Michael grimaserar när jag säger såget om tex en fogsvans, och han kanske har rätt på många ställen, men inte i Hedared!) uppfördes mellan 1887-1894 och byggdes bla av min farfars farfar, Karl Bengtsson. Sågverket har med andra ord några år på nacken och var illa däran fram tills för ca 5 år sedan då byalaget gjorde en heroisk insats och renoverade upp det till dagens skick.  
 
 
När pappa först nämnde att han ville visa hur det gick till, så tänkte jag lite lojt och lätt ointresserad att ja, ja, om han vill visa så kan vi väl titta. Om inte annat för att göra honom glad. För vem vill inte visa saker som man brinner för?
 
 
Clemensa såg! Min farfar hette Clemens, därav namnet.
 
 
Förberedelserna bestod i att dämma upp dammen flera dagar tidigare och hoppas på mycket regn. På bilden syns min fina mamma, pappa och jag.
 
 
Vattenhjulet är hyfsat nytt och tillverkat i ek. Det klart lurigaste momenten man kan göra på verket är att klättra ned på såphala stenar för att smörja hållaren till hjulets axel. Inget för klena krakar.
 
 
Michael balanserar ut på andra luriga platser för att kroka fast dammluckan så att man kan reglera den inifrån sågverket för att på så vis kunna styra hur mycket kraft hjulet behöver omsätta till själva sågen.
 
 
Och vilka krafter!! När vattnet började driva hjulet kände man hur marken gungade till, hela såget rasslade och knakande, remmar och kedjor, kugghjul och drev började makligt röra sig för att sakta öka farten. Oerhört kraftfullt och man kunde nästan ana hur hela verket började leva. Det knakade, vibrerade och skorrade i hela byggnaden. Vatten forsade, klingan snurrade i en hastighet som en trefasdriven såg hemma.
 
På bilden min fina pappa.
 
 
Både Michael och jag var alldeles till oss efter visningen, från att varit måttligt intresserade fick vi ett rejält adrenalinpåslag av dessa otroliga krafter lite vatten kan ge. Michael for fram och tillbaka för att kika på vad drev gjorde, hur remmar gick och vilka funktioner kedjor och spakar hade. Och man kunde konstatera att verket hade alla finesser en modern anläggning har vad gäller justeringar och bekvämligheter. Här sågas inte på slump inte! Snygga snitt ska´re va. En klinga på 90cm i diameter inger dock viss respekt i full drift och man bör passa fingrar, armar och annat löst man inte vill bli av med...
 
På bilden: Pappa, mamma och jag.
 
Underbart att få uppleva detta. På vägen hem var samtalsämnet ungefär att: en sån skulle man ha bak ladan på tomten för att kunna ta hand om stockar på bästa vis.  

Kommentera här: