Hembakta pepparkakor - en hjälteinsats?

Traditioner finns det många av. Från somliga nedärvda från tidigare generationer. Breda, stora och alla gör dem. Till somliga nyskapade och så små och nischade att de bara sker inom till familjen exempelvis. Icke desto mindre verkar 'traditionslagarna' lika oavsett. Från att somliga tar det ganska så lätt och resonerar att: ja, ja, ibland så får man hoppa över saker till förmån för annat. Till somliga som ser ut som om man just gett dem en örfil när man föreslår en utlandsresa över midsommar eller kanske att vi kan köpa pepparkakorna i år istället för att baka dem (nu hör jag Michael kippa efter andan och ser hur han tar sats för ett brandtal  - allt inom 'traditionslagarnas ramverk)? 😅
 
December attackerade överraskande snabbt och tog oss helt på sängen. På något vis var vi på det klara med att visst köpte vi julklappar, men december? Nej, nej. Alldeles för mycket november kvar för att oroa sig. Men se. Rätt som det var var det ju Lucia och hela klabbet. Och vi bommade den avsedda pepparkakssöndagen då vi skulle bakat upp lagret för ett par veckors seriöst pepparkaksmissbruk! Nooooooo! 😲
 
Fram skrider Michael. Tar traditionstjuren vid hornen och angör en pepparkaksdeg. Här skulle det inte köpas pepparkakor, inte. Det skulle bakas!
 
Det modifierade receptet uppstod inom traditionsbaket, då vi anser att pepparkakor skall smaka rejält!
 
Barnen skickas till skolan (jag smet till jobbet) och Michael kliver upp i ottan, tar sats med kaffe och mjöl och kavel och tar över köket i en pepparkaksbatalj. Tre timmar av stansande, ungspassande och knådande senare är slaget över. Som segrare står mannen i huset. Bytet är fällt. Pepparkaksfrosseriet är räddat. Tacka de högre makterna för traditioner och de ståndaktiga hjältar som står upp för dem. 😁 I allafall hävdas det så om man är en Michael som bor på Rännagården. 
 
 
Förbannat goda pepparkakor! 😘😘😘 Tack!

Julstressen kommer nu...

Michael passade på att dokumentera hur hårt julstressen kan slå. 
 
 
Jag blev alldeles matt utav julklappshets och trängsel.
 
 
...så... Då var jultomtens klappsäck fylld. 😅 
 

Oxalsyrabehandlat och klart!

Nu orkade inte Michael vänta längre. Vädret lovade att hålla sig runt nollan och när det lackar mot jul har man annat att stå i än att oroa sig över att få oxalsyran avhandlad. 😅
 
I somras, vid ett av besöken till lokala (nåja) redskapshandlarn´, så passade vi på att hamstra på oss de här vettiga plastflaskorna. 
 
 
Oxalsyra i torrform redan portionerad i behållaren. Blanda 250g socker med 250g vatten och häll i. Skaka om och behandla bigården! Så lätt. Om inte annat så kan vi ju nästa år använda samma behållare, men tillföra egen torrvara och blanda som innan. Vi tyckte oavsett att det verkade smidigt!
 
Dagen efter blandning laddade Michael en kylväska med varmvatten i petflaskor och stuvade oxalsyran runt om. På tio minuter var allt varmt och mysigt och redo för avfärd. 
 
Kylväskan passade dessutom som handsken på golvet i nya bi-bilen. Måste vara ett tecken! 😉
 
Sedan var det bara att köra racer mellan bigårdarna och hålla syrablandningen ljummen och ingreppen minimala. Från innertak av till droppat och innertak på tog det kanske tio sek. Inga större kostigheter. Alla bigårdarna avhandlade på tre tim. 
 
En av årets nya bigårdar. 
 
Utav de 63 invintrade samhällena verkade två, tre stycken lite väl klena och vi får se om de håller genom vintern. Alla tre sena avläggarna vi gjorde är starka och vi såg ingen volymskillnad på dem och produktionssamhällen från i år. Alla kuporna är fulla med mat och nu när oxalsyran är droppad kan vi summera att vi gjort allt vi kunnat för att få levande bin med oss till våren och går något åt skogen får vi skylla på något annat.