Falkenbergsmys med fiskelycka!

Någon gång per år ser vi till att ta oss till Falkenberg. En fantastisk liten sommarstad som barnen älskar. Själv blir jag mest glad av att få andas lite havsluft och förhoppningsvis få fiska lite.
 
I år hade vi otroligt tur med vädret och Michael och jag bestämde oss för att i år skall vi vara lite retro och återuppleva lite barndoms minnen. Tält fick det bli!! Nu är det ju så att min sambo hatar allt vad campingliv innebär, förmodligen traumatiserad från barndomen då det var tältturné med familjen och pitstop vid varje kyrka vilket ledde till att han slutligen vägrade att gå ur bilen. "Ser jag en enda jävla kyrka till så kommer jag att bli religös!". Ord som det enligt vittnen skall ha uttryckts i situationen. ;)
 
Nog med detta, i vuxen ålder kan man ju bestämma själv vart man vill stanna. Nu var det vår sons tur att bli traumatiserad. "Inga mer biredskapsaffärer!!" =D
 
Vi åkte till Skrea camping och hade det fantastiskt. Två nätter i tält var det vi mäktade med. Sista kvällen stod fiske på schemat.
En liten makrill blev fångsten (första makrillen för mig). En rolig fisk att fiska. Håven hade jag inte tagit med så Michael fick agera fiskupplockare.
 
Med solen i ögonen hade mina fiskeglasögon vara bra att ha (tar bort blänket). Men de låg hemma också, troligtvis bredvid håven...
 
En liten söt fiskare som på kort tid blivit grym på att kasta. Dock står en ny rulle på inköpslistan då den
envisas med att släppa fästet för bygeln. 
 
Fiskelycka! Även om jag inte ser så glad ut så var jag faktiskt det. Det där med kameror ni vet!
 
Knappast brunbränd, men lite rosaröd och grisskär blev jag på kuppen. Jag och solen kommer inte helt överens, liksom. Sonen och sambon blir ju snyggt medelhavsbruna av att exponera sig för typ kylskåpslampan i tio minuter, medans jag och dottern står för det grisrosa. Såååå fuskigt... :P
 
Nytt spö blev också inhandlat då sambon av någon outgrundlig anledning stympade mitt fina och superbästa kastspö. Tre(!?) ställen på toppen av spöt knäckte han. En liten olycka med en dörr som stängdes med lite spö kvar på fel sida. Klassiskt. Givetvis erbjöd han sig att köpa mig ett nytt, men vresig som man är (eller kan vara ibland när man är arg) så tackade jag mycket bestämt NEJ till detta erbjudande. Men nu har man ett nytt, och en markill kan plåstra över de mest stympade spön. Fiskelyckan är märklig den. ;) 

Anmäla uppställningsplatser.

Jajjemen. Nu när det är färdigflyttat och alla platser i sin ordning har det blivit dags att kontakta länsstyrelsen och anmäla sina bigårdar. Man är enligt lag skyldig att anmäla innehavandet av bin. Ställer man sig frågan varför rekommenderar jag att man klickar in på länsstyrelsens hemsida och hittar Krav på biodlare. Där hittar man dels de krav en biodlare har att förhålla sig till i korthet, och om man är som Michael så klickar man självklart till höger i länken och går in på Bisjukdomslagen och Bisjukdomsförordningen och läser det juridiska. :)
 
Mmmm. Intressant. Men vad som är än mer intressant är att det tydligen skall vara rätt svårt för berörda myndigheter och därtill SBR att faktiskt få in informationen om just innehav och uppställningsplatser. Man kan misstänka att det finns en hel del biodlare som med förvåning kan läsa informationen i länken om krav på biodlare ovan. 

"Du som startar eller övertar en biodling ska göra en anmälan om var bikuporna finns när verksamheten påbörjas... ...För att bitillsynsmännen vid ett utbrott av amerikansk yngelröta ska kunna besiktiga alla bikupor inom tre kilometers radie från det smittade bisamhället måste de veta var bisamhällena finns."

Anmäl din uppställningsplats! Webbanmälan om uppställningsplats.
 
"Innan du flyttar bisamhällen eller material som använts i biodlingen över församlingsgräns ska de besiktigas av en bitillsynsman."
 
Jo, så står det faktiskt. Inga bin, kupor, ramar, spärrgaller, etc över församlingsgräns utan besiktning. Har man svårt att ta reda på vart ens församlingsgräns går kan man istället söka på församlingsdisktrikt (som om jag förstår det hela rätt är de samma som de tidigare församlingsgränserna). Ta reda på vem som är din lokala bitillsynsman!
 
Var rädd om dina och andras bin! :) Gå en kurs om vad det är som gäller för dig som biodlare - före detta biodlare, nuvarande biodlare och kommande biodlare!
 
 
 

Vinbärsgelé med eftersaft.

Lite på sluttampen med vinbären, men skit samma. Har man kvar kan man göra nytta av dem. Glöm snygga bilder på flasksaft-med-hemmagjord-etikett och ge-bort-glasburkar. Orkar man så kan man fantisera nåt snyggt. Just nu är det rätt befriande att bara få det burkat och i frysen...
 
Traditionellt så har Michael även i år gjort gelé på vinbären. Röda vinbär (våra svarta vinbär misshandlades svårt under flera år av alla krafter som kom åt och gav till slut upp. Michael kämpar dock hårt för att återinföra de svarta bären på gården igen). De röda däremot. Vilken kämparglöd! År efter år! Massa vinbär. :) Det enda vi kanske gör är att aska dem då och då och kanske gallra några gamla grenar. Tacksamt arbete som passar mig. ;)
 
Efter gemensam ansträngning (Michael hojtar och plockar, jag suckar och himlar med ögonen och plockar, barnen gnäller och plockar), så kan vi skörda för en årsförbrukning gelé och saft. När jag funderar lite på det inser jag att vi faktiskt äter ganska mycket gelé. Vi är en geléätande familj. Till steken, grytan, kycklingen, kalkonen, köttfärslimpan och biffen. Vilket för mig till att vi också äter ganska mycket av de nämnda rätterna... För att citera vår ljuvliga dotter: "Ingen jävla gryta!"
 
Men nu var det gelé och eftersaft som gällde. Och det börjar enkelt med vinbärsbusken. 
 
Den här gör oss självförsörjande på vinbärsgelé.
 
Vi plockar i 2-liters glassburkar. Fem-sex stycken räcker till en omgång gelé och saft. Vi gör detta gånger två för att säkra upp förbrukningen. Koka hellre två omgångar än en stor. Gelén är tuff att få bra i för stora kok (för oss iaf). 
 
Ner i grytan tillsammans med nån deciliter vatten för att få fart på koket.
 
 
Vi gör det enkelt för alla inblandade och förklarar att det kokar upp. En potatisstämp mosar de lättkokta bären. Bärmassan hälls i en saftsil och får rinna av. Efter ett tag tappar man tålamodet och börjar klämma på silen för att det skall gå fortare. Bärmassan är varm och man blir kladdig om händerna. Med lite kamp blir det ca 3 liter bärsaft att koka vidare. Michael kör 9dl socker per liter bärsaft och det har funkat kanon alla gånger. Koka upp, låt sjuda, skumma av kontinuerligt. När koket klarar gelétestet (googla!) är det färdigt. Häll i diskade burkar och på med locket. Men se upp! Burkarna blir varma nåt så in i helv... När burkarna sedan svalnar ploppar burklocken in och det blir vakum i burken. Tätt och bra. Håller utan bekymmer i ett par år minst! 
 
 
Men sen blir det eftersaft. Något vi började med för två år sedan då det verkade synd att slänga de kokta bären som fortfarande hade kvar att ge. Så ner i grytan igen. På med 3 liter vatten. Koka upp en gång till. Ordentligt! Tillsätt även en ekologisk citron i skivor för medkok. 
 
 
Ett varv till i saftsilen.
 
 
Ner i grytan och koka upp igen. Den här saften skall frysas så man kan dra ned på sockret. Ca 5dl per liter funkar. Mindre om man inte är rädd för lite syrlig kärvhet. Skumma av om det behövs. Smaka av så att balansen mellan sött och syrligt blir som önskat. Häll upp i nåt som klarar att frysas. 
 
 
Resultatet av en omgång bärkok. Klart för förvaring. Inte snyggt men praktiskt. ;)