Hur länge klarar sig äpplemust?

Ja, innan den blir dålig, alltså. Inte längre drickbar. Bra fråga för den som mustar själv.
 
Vi har mustat själva i ett antal år och har gått från att pastörisera allt och flaska allt, till att mer och mer frysa in den färskpressade musten. Varför? Enkla svaret för att vi är lata. Det mer komplexa svaret blir väl att det har varit mycket att göra de senaste höstarna och för att klara äpplemustandet på en dag (ej räknat plockning) så går det betydligt snabbare att bara tappa upp i diskade mjölkpaket och frysa in i frysbox, jämfört med att pastörisera i ugn och vattenbad som vi fått göra eftersom vi inte har tillgång till större partöriseringsanordningar. Här mustar 2016.
 
2017 blev det bara frys av alltsamman. Men som av en händelse... Har vi lyckats blockera åtkomsten till den flaskade äpplemusten från 2016 i källaren på grund av för mycket grejer. Den blev inte uppdrucken och först nu i dagarna gick det att röja av såpass att vi kunde fiska fram en back flaskor för provsmakning. 
 
Om man ignorerar att glaset är repigt och koncentrerar sig på innehållet...
 
Must som får stå i flaska klarnar bra med tiden. Efter några månader har den oftast klarnat helt. Här har vi must som är 17 månader. Bilden ljuger lite då musten är hyggligt klar. Man skall höra ett litet pys (inte ett utåt-kolsyre-pys, utan ett inåt-vakuum-pys!) när man öppnar. Musten skall dofta friskt och syrligt/äppligt. Den här musten är hur fin som helst och när barnen fick nys om vår arkeologiska källarmust så blev det omsättning! Fördelen med att ha frusen must är att man får vänta på att den skall tina - och då varar den längre än flaskmust. ;)
 
Michael gömmer några flaskor för årslagring med sikte på 2 år. Om vi kan överlista ungarna med gömställen. 
 

Grönkål - dags att plocka in det sista.

Jo´rå, så att... Michael går och sträcker sig och ser stöddig ut när grönkålen kommer på tal. Bara ett och ett halvt grönkålshuvud(eller vad säger man?), gick åt till rådjuren. 
 
Han hade (eller vi för den delen) högflugna planer om att grönsakslanden skulle stängslas in och skyddas, men vi hann eller orkade inte med det. Istället täckte Michael över grönkålen med odlingsväv under vinter och senhöst. Och nog hade rådjuren smaskat i sig grönkålen om de kommit åt. Men nu var det bara lite på ett hörn de kom åt när väven blåst av under en höststorm. Kålen stod emot både snö och kyla och vind och kunde skördas både till höns och oss hela hösten fram till nu, typ. För nu, är det dags att ta hand om de sista kvistarna och kalla grönkålsåret 2017 avslutat. 
 
Inte mycket kvar när vi plockat och knipsat. Bara några stammat och småblad. 
 
Nog hade de kunnat stå kvar in till februari, men det som var kvar var inte övermäktigt att skörda så va´fasen. In med böset. ;) 
 
Sagt och gjort. Det sköljdes och rensades. Egentligen bara att skära bort det grövsta av bladnerven...
 
 
Sedan en snabb förvällning. 5 minuter kanske. 
 
 
Vi sköljder den avrunna grönkålen snabbt i kallt vatten och kramar sedan ur den. Det blir en kompakt boll. Stoppa bollar i fryspåsar och platta till. Det tar inte mycket plats i frysen när det väl är klart. Vad man har här är ett hyggligt grönkålsbestånd. Såg mäktigare ut i landet än här i påsar. Hm. 
 
 
Frys in. Tvärlätt och användbart i det mesta. Ungarna ser lite suspekt på grönkålen, men äter om det serveras i grytor osv. :)

Skogens guld!

Mwoahahaha! Kantareller!
 
Som alla andra kantarellnördar skådar jag ut över havet av guld och strålar mig i rikedomen! 
 
 
För att sedan, inte lika imponerat, se hur lite det faktiskt blev när det torkat. :P
 
 
Hmpf... Ja, ja. Det blir en god smaksättare i vinterns grytor i alla fall.