Oxalsyrabehandling och kanske sista kollen för året.

I helgen var det spännande. Vi hade inte varit i bigårdarna sedan slutet av september. Och utan att få vara i kuporna och peta så är det lätt att åka på lite biskötarabstinens då och då. Oro och tankar om hur de hade det. Till exempel: Står kuporna kvar? Har de blåst omkull? Blivit länsade av fåglar, möss, mård eller vildsvin? Kanske ett sista-minuten-röveri och nu står de utan foder? Aaaaaaah!!!!
 
Så, ja. I helgen var det spännande att få åka ett varv i gårdarna och lyfta på taken, göra en snabb inspektion och droppa lite ljummen oxalsyra för sista varroabuset.
 
Bigården ser annorlunda ut när sommarens grönska är borta. Nu ser man till och med lite utav ån i bakgrunden. 
 
 
Några intressanta observationer gjordes. Somliga samhällen var inte jätteintresserade av att få träffa oss igen. Andra verkade knappt ens märka att taket saknades. Den öppna nätbotten vi har till kuporna gjorde det tacksamt att lokalisera vart klotet sitter. Även om de sitter så långt ned som första lådan. Man kikar ned mellan ramarna och ser efter vart man inte ser marken genom kupan - där sitter klotet. Bara att droppa på med oxalsyran utan att vara för orolig för att man är i och bryter med ramar och så vidare. Klotens storlek varierade och likaså position. Från handbollstorlek till att fylla en hel låda vägg till vägg! Sitta kunde de göra från allra längst ned i botten till att klota sig högst upp i täckplasten. Hm. Skall de göra så? Knepiga bin... Satt klotet långt ned var det ingen kondens på täckplasten. Satt klotet högt upp var det kondens i hörnen. Helt konsekvent resultat på det. Undrar varför... 
 
Jo, då. De finns där nere och surrar så gott så. 
 
Alla samhällen levde. Alla hade gott om foder. Några var av vinterklot handboll modell mindre, som sagt. Andra rejält större. Frågan är vem som mår bäst till våren? Fyra samhällen hade i vårt tycke mer nedfall av döda bin än vad som borde vara okej. Kan det ha varit en för tuff myrsyrabehandling inför invintringen? Kan det vara invintrade sommarbin som dött av? Kuporna står lite utsatt och blåsigt. Kan det vara det? Michael rafsade ut de döda bina för att rensa botten. Tja, till våren vet man. Det är så man får tänka. 
 
Dagarna är ju löjligt korta och på ett kick höll solen som bäst på att dyka bak skogen. 
 
 
Nu är det väl möjligtvis endast en rejäl storm eller ett dundersnöoväder som kan locka ut oss i gårdarna före februari. Kanske ett litet kik bara. Runt jul. Och kanske nångång i januari. ;)

11 fjäderfän.

Nu har vi totalt 11 fjäderfän i hönsgården. Det är stortuppen Sixten, lilltuppen Pip, (Madame) Agda, Fluffy (en av bordskycklingarna som Elsa döpte...), Grå, Brun och Svart (Hedemoratöser), Junith och Junith och Judith och Judith. Sigge, Agda och töserna Hedemora är gamla i gården och varit med förr, som man säger. Något som fick en att dra på munnen när det kom snö och minusgrader härom veckan. ;)
 
Erfarenheten låter tala för sig. Fina damen Agda rubbade inte en tå i ansträngning att ta sig ut i kyla och snö. Hon satt kvar inne och var fullt nöjd med att bara titta ut. Hedemoragänget hade inga betänkligheter över snön (eller någon väderlek överhuvudtaget - de går ut och låter sig bli väderbehandlade oavsett). Men så hade vi ju nytillskotten som bara upplevt sol och sommar. 
 
Betedde sig som vanligt och hade bråttom ut när man öppar luckan men tvärnitar halvvägs ut inför detta nya vita. Hahaha. Man riktigt såg hur deras hjärnor gick på högvarv. "Vad var detta?"
 
 
Så småningom,  dock, kom de ut. Fluffy (gräddbrun till höger ovan) är väldigt på och måste vara med hela tiden. Nyfiken som bara den. Hon kunde inte hålla sig utan hoppade till sist ut. Följd av Pip (bakom henne ovan). Även Juditharna och Junitharna vågade sig till sist ut (systrarna Junith är de som ser ut som klassiska Sussexhönor - från Sixten, fast med lite brunt på ryggen - från Hedemora Brun). Juditharna är fördel Sussex, men saknar den svartvita kragen.
 
Det var även dags att få igång värmelampan och efter en stunds grejande för Michael och en stunds upptäcksfärd för typpera, så parkerade systrarna Judith sig på sittpinnen närmast värmelampan. Fick nog intrycket av att de var måttligt imponerade av snön.
 
Gott inklämda mellan vintersolen och värmelampan. Ibland är det fint att vara höna. ;)
 
 
 
Sigge har som vanligt full koll och spanade in Michael när han dokumenterade livet i hönsgården. Och Sixten, Sixten går ut om han måste. Serveras det matrester måste han ju gå ut och presentera läckerheterna för damerna. Även om det råkar vara lite snöigt.
 
 
Fast idag är det mest regn och slaskigt. Hedemoratöserna har konstaterat att det är dåligt med mask, trots väta. Brun ligger under värmelampan och jäser. Pip övar på att gala. Sixten ser road ut och triumferar.  
 
 

Dags att skydda växtligheten (läs: dumma rådjur!).

Hepp! Nu blev det ju kallt helt plötligt. Och snö dessutom. 
 
Vi har ju aldrig fullt upp med något (jag fattar inte hur barnens rum kan bli så grisiga på så kort tid, och tvättkorgen skall vi ju inte prata om, och vad kommer alla för små kläder ifrån så barnen måste ha nytt, och alla projekt som dyker upp från ingenstans) så det hann bli en del snö innan vi insåg att det blivit dags att skydda växtligheten mot elaka rådjur och harar och allsköns växtlighetsmördare.
 
Se vad som hände med Michaels grönkål! ;)
 
 
Bara stumpar kvar. Jädra rådjuren har varit framme och snokat reda på de stackars försvarslösa kålen och smaskat ned dem totalt. De var ju till typpera nu i vinter! Dumma rådjur...
 
Så med knapp marginal fick vi rycka ut och rädda det som räddas kunde. Våra fruktträd skall inhägnas så att inga fula gnagtyper kan komma åt att ringbarka eller smaska på knoppar och årsskott. 
 
 
Vår Vikarydäppelodling fick sig en inhägnad snabbare än snabbast. 
 
 
Transparent Blanche vill vi inte få ringbarkat. Men det är så pass starkt nu att ett och annat gnagt skott kan det klara av. 
 
 
Mitt efterlängtade bigaråträd skall banne mig ingen pilla på heller! >:[
 
 
Nu hoppas vi att allehanda skogsmonster håller sig i skinnet och låter våra träd vara i fred.