rannagarden.blogg.se

Det var ju Michael som hela tiden varit känslig för sticken. Och så åker man själv plötsligt ambulans?! Fattar inget... Men vi tar det från början, så vi får med hela bilden, som man säger.

 

Redan första biodlaråret åkte han på några stick. Jag också för den delen. Michael svullnade igen och såg misshandlad ut. Jag fick en liten bula med efterföljande klåda ett par dagar. Vi var bägge bekymmrade för att Michael kunde vara lite känslig för bigift. Ett antal antihistaminvarianter och Betapred på fickan när han jobbade i bigården. Alltid. Han bokade även tid för allergiutredning på Allergicentrum i Skövde i våras (remiss). Gjorde en grundlig utredning med blodprov, pricktest och test av lungfunktion och kapacitet (PEF-test). Han träffade en väldigt bra och pedagogisk läkare. Resultat? Ingen reaktion vid pricktest, knappt mätbara värden av antikroppar mot bigift och klassad i den minst tänkbara kategorin för att utveckla allergi...

 

Men hur hänger det ihop med att han reagerar så kraftigt vid bistick då? Det är något som inte stämmer här, eller? Och det var här läkaren förklarade hur det hängde ihop:

L - "Kan det vara så att du reagerar rätt så kraftigt även vid till exempel myggbett?" 

M - "Ja, jag har alltid fått stora bulor av myggbett."

L - "Har du hört det där med att vissa säger att myggor gillar mitt blod eller det är så bra för myggen/knotten dras alltid till min man när vi sitter ute så slipper jag bli stucken, eller liknande? 

M - "Ja, det har man ju hört."

L - "Okej. Men det stämmer inte. Alla blir generellt sett stuckna av mygg lika ofta. Men cirka halva befolkningen reagerar på sticken medan andra halvan inte gör det. Varför det är så vet man inte."

 

Läkaren förklarade att det kallades tryck-trauma och att cirka halva befolkningen reagerade mer på stick än andra, med som utan allergi. Och det var det Michael hade. Känslighet för stick överlag. Men ingen allergi. 

 

Puh! Gott att kunna andas ut. Ingen risk för honom att rasa ihop om han får ett förlupet stick i bigården. Man blir ju lite orolig. Men vi kan väl tillägga att vi inte tar några risker oavsett. Det är alltid bioverall och långärmat och långbyxor under när man skall gå i kuporna. Snälla som griniga bin. Att riskera stick är bara dumt. 

 

 

Men det är ju inte alltid man går i full mundering. Sällan i slungrummet. Det är här jag kommer in i bilden. ;)

 

Slutskattat i augusti och travar med skattlådor som skall hanteras. Dag två i slutslungningen skall jag lyfta en ram och pang - den bekanta smärtan av ett stick far genom kroppen. Bara ett ögonblick av ouppmärksamhet. Man vet ju att några ströbin kan finnas kvar och man får passa vart man sätter fingrarna. Men se. En gadd mitt i högerhanden. Ett bi som klarat två genomblåsningar vid skattning och som inte passat på att utrymma lådan när den stått öppen i slungrummet. Jag tar så klart bort gadden omedelbart. Så som man lärt sig. 

 

Jag känner liksom med ens att det här var inte bra. Jag försöker reagera normalt och säger till Michael att typ: "satan i gatan jag fick ett stick och att det gör ont". Michael säger att jag skall gå in och ta två sorters antihistamin (vi brukar köra en tablett Aerius på morgonen när man vet att man skall jobba i bigårdarna hela dagen och riskera bistick, men självklart inte idag - vi skall ju bara slunga honung). Jag går in och tar en sån och en annan sort. Går ut till Michael igen. Försöker avtäcka en ram till. Jag säger att "Näe, det här funkar inte. Jag kanske skall ta Betapred också?" Det hettar i liksom i hela mig. En oro i kroppen. Det är något som inte stämmer. Jag tittar på min hand där jag fick sticket. Den är röd och ser svettig ut. Plötsligt ser jag hur det börjar växa knölar runt min handled och upp längs underarmen (ja, det går så fort att jag kan se hur det sprids upp utefter underarmen!). Michael följer med in och ger mig tio Betapred i ett glas vatten. Jag säger att "det är som ett tryck i huvudet. Och det ringer eller liksom tjuter i öronen." Jag är otroligt varm. Vi går ut på trappan. Det är knottror på hela insidan underarmen nu. Jag lyfter på tröjan och min mage - den är helt TOMATRÖD!  Och bröstet! Och ned på låren! Nu blev jag rädd...

 

1177: "Du är nummer tjena hallå och inte framme på en timme för rådfrågor". Michael lade på. Jag bad honom ringa 112. Det var inget att tveka på. Jag kunde inte vara still. Jag gick på högvarv. Hjärtat satt i halsen och slog 2 miljoner slag i minuten.

 

Det första de frågade på 112 var om andningen var påverkad. Nej, det var den inte. Vi hade tagit antihistamin och Betapred. Bra. De bad oss åka till vårdcentralen, men ringa direkt igen om andningen blev påverkad. Michael lade på (jag var inte i skick att prata i telefon) och vi skulle gå ut till bilen för att åka till vårdcentralen. Jag reste mig och efter två steg sade kroppen att det blir inget med det inte. Bara att sätta sig igen. Skallen kändes som en ballong. Magen krampade. Det blev 112 igen. En annan operatör. Michael förklarade läget och att vi nyss pratat med 112. De sade att de hade en ambulans i Alingsås. Den blev hitkommenderad. 

 

"Klassiskt fall av anafylaktiskt chock. Skolboksexempel", var ambulanskillarnas kommentar efter en första bedömning. 6 Betapred ytterligare fick jag då de tyckte att tio var lite snålt. Det var sängläge i ambulansen och att åka till akuten i Lidköping som gällde. Hela jag skakade som i frossa. Det var svårt att prata för jag hoppade och ryckte i kroppen så. De sa att jag hade tur att det inte satte sig på andningen. Då hade de fått köra med blåljus! ;)

 

 

Fem timmar senare stod jag och Michael på apoteket med mer antihistamin utskrivet och en förpackning EPI-pennor. Min kropp var i det närmaste slutkörd och det kändes som jag hade eftermälet från ett par, tre maraton i benen. En remiss hade skickats till Allergienheten i Skövde... :(